Större delen av Sveriges kristenhet kan liknas vid ett stort skepp ute på ett stomigt hav. Inne i skeppet är de flesta samfund samlade till en stor fest. Glädje och skrål hörs ut i natten. De sista församlingarna som ännu inte slutit upp lossar sina förtöjningar och styr sina småbåtar mot det större skeppet. De höga vågorna gör att det känns tryggare att ta sig till det stora skeppet, samtidigt som glädjen, den fina stämningen och skratten som hörs därifrån lockar.

Men tittar man närmare på skeppet så ser man att allting inte är ok. Ankaret är fast förankrat på en stabil klippa, men ankarets kätting är kapad under ytan. Rodret är inställt på att föra skeppet upp på ett stort rev som heter Rom. Ja redan nu har revet rivit ett stort hål i skeppets skrov. Gyttjigt vatten forsar in och skeppet sjunker i rasande fart. Men ingen märker något, för väktarna har lämnat sina poster och deltagit i festen. Skrålet från festen överröstar ljudet från skrovet som bryts sönder. En stor del av festens deltagare och framförallt arrangörer är druckna. De har druckit av skökans vin. Dessutom härjar en dödlig pest på skeppet, som ingen verkar bry sig om att stoppa. Pesten heter synd.

Slutligen upptäcker några att det forsar in väldiga mängder smutsigt vatten i skeppet och rycker tag i vattenhinkar för att förgäves börja ösa. Hur gör man när ett skepp sjunker? Inte börjar man ösa, utan man lämnar det och flyr för sitt liv.

På samma sätt är det lönlöst att försöka rädda den etablerade sjunkande kristenheten, både genom kyrkopolitik eller mänskliga reformer. Nu handlar det bara om en sak, och det är att fly! Fly för ditt liv! Och försök rädda så många människor som möjligt!

Är din församling också med på det här skeppet som går mot Rom? Har din kyrka gått med i SKR¹? Blundas det åt synden? Lämna och samlas istället i hemmen tillsammans med andra som längtar efter sann närhet med Gud och att leva i Guds vilja vad det än kostar. Öppna din bibel och ägna timmar åt att lyssna till den. Ta reda på vad som står, istället för att passivt sitta och höra pastorns tal på söndag förmiddag. Akta dig så att inte du också blir drucken och går under i vågornas dån.

Ekumeniken leder rakt ner i avgrunden. Låt oss fly, innan det är försent!

1. “De flesta kristna i Sverige är omedvetna om det avtal mellan Rom och i stort sett alla kyrkor och samfund i hela Europa som redan ingåtts och fastslagits genom dokumentet Charta Oecumenica. SKR, Sveriges Kristnas Råd, vilket omfattar de flesta samfund i Sverige, inklusive pingströrelsen, har redan undertecknat detta dokument med Katolska kyrkan, vilket t ex innebär en förbindelse att upprätta en “synlig enhet” genom:
   1. att samråda och träffa överenskommelser med de andra kyrkorna, inklusive Katolska kyrkan om alla initiativ till evangelisation.
   2. att erkänna Katolska kyrkans dopsyn och mässa.
   3. att erkänna Katolska kyrkans traditioners andliga gåvor”, lära av Katolska kyrkan och låta sej berikas.
   4. att fortsätta i dialog till dess att “en konsensus i tron” uppnås.
   5. att “intensifiera umgänge mellan kristna och muslimer och kristen-muslimsk dialog på alla nivåer”.

   Bakgrunden till Charta Oecumenica är ett beslut vid det andra europeiska ekumeniska mötet i Graz, Schweiz, 1997 om att dra upp riktlinjerna för att bl a kunna “skilja mellan prosyletism och kristet vittnande samt mellan fundamentalism och äkta trohet”, för att uppnå försoning mellan kyrkorna i Europa samt “försoning med själva Europa”. Det handlar med andra ord ytterst om en inomvärldslig försoning för politisk makt. Här är det inte fråga om troheten till Guds Ord, vilket leder till Brudens avskildhet. Detta är en annan ande och ett annat evangelium. Det är skökan som rider på vilddjuret.

   FKE, Förbundet för Kristen Enhet, bildades i Sverige redan 1965. Deras uttalade målsättning är “en enad kristen kyrka med biskopen av Rom [påven] som enande och enad gestalt.” Vid deras vårstämma 2006 talade framstående representanter för såväl trosrörelsen som den karismatiska rörelsen. Vilka tider av förförelse vi lever i idag!”

   Citat från boken “ Den Stora Skökan – Vem är hon?” av Lars Enarson

   [↩]